Annelies första flygning

Från dröm till verklighet

Redan som liten var jag oerhört fascinerad av jordens förhållande till sin omgivande rymd. Så jag gick omkring med frågor som, hur långt det var till molnen, varför himlen kunde ha så många olika färger och inte minst hur det kom sig att man inte ”ramlade av” jorden och kastades rakt ut i rymden. Jag hade ju hört talas om solen och stjärnorna och hur liten vår jord skulle vara ”i det stora hela”. Men i den familj jag växte upp var inte intresse för vare sig det andliga eller naturvetenskapliga, så det var bara till att förlita sig till dåtidens motsvarighet till vetenskapens värld, Tekniskt Magasin. Det kanske finns en och annan som minns de roterande kugghjulen som ackompanjerades av programmets signaturmelodi.

Det var via den kunskapskällan som jag med noggrannhet följde förberedelserna inför raketuppskjutningar och månlandningar, tog del av vad gravitation och centrifugalkraft var för något men framför allt att det inte fanns svar på allt. Men utan att ställa frågor skulle man aldrig få svar, vare sig svaret stämde eller ej. Så jag började tro på att bara man är tillräckligt ihärdig så kommer man någonvart.

Sedan blev jag ju inte astronaut för jag är inte förtjust i vare sig oljud eller höga hastigheter. Inte heller blev jag astronom eller kvantfysiker men det har jag inga andra ursäkter för än att mitt intresse för människor i förhållande till sitt omgivande liv successivt tog över. Så nu ägnar jag mig åt förevigande av just detta, och jag vet inget bättre sätt att göra det på än att göra film. Så jag ser fram emot mitt blivande yrke som filmproducent.

Men det var inte detta jag skulle skriva om i denna lilla essä Utan jag vill berätta om min första erfarenhet av att på riktigt undersöka jordens förhållande till sin omgivande rymd utan vare sig kikare, rymdraket eller Tekniskt Magasin. Det var nämligen så att i jag i samband med researcharbete inför inspelningen av dokumentärfilmen Welcome to Järbo State, gjorde upptäckten att det fanns en ballongklubb, alldeles in på knuten. Och det har jag Bengt ”Brorsan” Lindström att tacka för. Utan klubbens logga på bilen så hade jag kanske missat det faktum att det inte bara är över Stockholm som det svävar ballonger. Och det var då ett hopp började spira, dels med tanke på innehållet i filmen men inte minst för minnet från barndomen, att få flyga … Men nytta före nöje, i vilken anda man är uppfostrad! Så jag gör vad man bör i sådana sammanhang. Tar reda på fakta, gör förfrågningar, blir medlem i klubben och sedan väntar på rätt tillfälle …

Och visst det gav resultat, men filmen gick före, så fotograf Vedran Rupic fick göra sin debutflygning. Men det var inte utan att jag suktade där jag befann mig i markerna kring Makeberg, där han med övriga landade på det mest betryggande sätt tack vare den eminente piloten Kenneth Olsson. Men jag undgick inte känslan av hur läskigt det skulle kunna vara. Men då jag varit med om några uppskjutna starter hade jag erfarit att det handlat om säkerhet och inget annat i denna sport. Därmed skall ingen annan heller undgå att, för att slippa den läskiga känslan så skall man låta piloten bestämma och man kan lita på dennes omdöme och kunskap.

Men nu bar det sig inte bättre än att vid ett annat rekognoseringstillfälle, då både min man och son var med så hamnade vi i våra egna hemtrakter, nämligen Dals Rostock. Vi hade samlats som vanligt i Högsäter, åkt runt halva Dal, med Gunnar Lindström som medpassagerare och guide, för att hämta upp ett gäng till den stora passagerarballongen i Järn. Och vem var det som där fick beskedet om att få åka med, om inte jag …

Så den bilturen mot startplatsen i Dals Rostock minns jag inte mycket ifrån. Men väl framme, hade sonen somnat och maken insett att jag skulle upp i luften och de skulle bli kvar på marken.

Lastar av ballongen

Jag gjorde mitt bästa vad gäller förberedelserna på marken och det var en del pyssel då det fanns både diken och annat, se bilden som Susanne Jacobsson tog på det medföljande ekipaget. Jag lärde mig bland annat att inte dra så förtvivlat i kronlinan, vilket säkert berodde på nervositet.

Följebilen

Men väl i korgen fick jag uppdraget att fixera ett rep och märkte inte att vi lättade … förrän vi var en bit upp. Men då hissnade det till, för nu var det på riktigt.

Huset

Att sedan se mitt eget hus på en höjd ur en helt ny vinkel kändes även det abstrakt. Och uppåt bar det och rakt upp också för den delen. Vi ser Hällans gård, där markägaren Mats för övrigt vinkar oss farväl och jag ställer mig frågan om detta är sant. Och det är även då jag ser och begriper att vår jord är rund och inte alls så liten som Tekniskt Magasin låtit göra gällande. För ni ska veta att, i denna stund kände jag mig mer som 7-åring snarare än 47-åring.

Spejar

Vi var bara tjejer i korgen, och det vill säga inte så lite det. För det krävs både kraft och kunnighet att manövrera ballong, brännare och korg, vilket den excellenta piloten Eva Olsson gjorde med glans. Och det bästa av allt var att hon ingav så pass lugn och säkerhet att min puls stabiliserades snart och jag vågade speja åt alla tänkbara håll.

Solnedgång

Det bär av ännu högre och vi ser ännu längre, och jag inser tjusningen att känna igen miljöer uppifrån, under tystnad sånär som brännarnas betryggande brusningar. Världen blir ett landskap som påminner om en karta över vilken vi svävar. Allt kände jag inte igen och då fick jag fundera en del så klarnade det successivt. Och vi var uppe tillräckligt länge för att uppleva skymningen. Vi färdades inte så långt i kilometer men desto längre mentalt. Jag såg skapelsen, naturen i ett annat perspektiv och skulle vilja påstå att granskog sett uppifrån är bland det vackraste man kan tänka sig. Så det var här drömmen föddes om hur vår films vinjett skall se ut. Så vänta så ska ni få se …

Eva berättar om ballonger

Landningen gick alldeles förträffligt men terrängen kanske inte var den optimala och då menar jag ur ergonomiskt hänseende. För vi fick ta i en del, men tack vare förbipasserande och den för övrigt förträffliga markpersonalen, så visades bevis på både strategisk och muskulär förmåga. Sedan var det ceremonidags! Eva talade allvar med mig, det vill säga, hon berättade om hur detta äventyrliga experiment och övning av överträffandet av jordens dragningskraft en gång började. Jag känner mig stolt ska ni veta.

Dop av en ny markgrevinnaSkål grevinnan Grattis markgrevinnan Grattis! Man kan skåla med dricka också!

Och som grädde på moset, champagnedop med den åtföljande skålen inte att förglömma.

Att min son hunnit vakna och tillsammans med min make slutit upp gjorde mig så lycklig. På de sista bilderna försäkrar vi varandra om att det inte är sista gången vi skall vara med om ett sådant äventyr som denna kväll inneburit för oss.

Slutligen vill jag säga att jag kände mig så omsluten av Er alla som var där så Ni skall alla ha ett tack. Många lyckönskningar om fortsatta lyckade flygningar för oss alla.

Annelie Olsson
Markgrevinna av Hunnebyn
Dals Rostock

Fler bilder från flygningen >>